365 dagar

Ett år har gått. Sorgeåret. Nu är det lixom meningen att man ska vara okej igen. Jo just.. 

Jag tycker jag under årets lopp gått igenom hela paletten av känslor och endast en bråkdel har egentligen handlat om pappa. Det är som om hans bortgång gav upphov till en dominoeffekt utan like, jag har fått omvärdera helt och hållet vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Det har varit tungt, jävligt tungt. Och det känns som om jag nu först kommit i kapp, som om jag nu först ens insett att han är och förblir borta. Det var ingen generalrepetition. Det var på riktigt. Det där samtalet den där tisdagen i september var ingen dröm…

Jag visste vad hans ärende skulle vara och jag hade S på plats för att plocka upp skärvorna. Hon gick taktfullt ut när telefonen väl ringde. Jag torkade tårarna och svarade glatt, för jag visste han ville det. När han sa att det ju inte är meningen vi ska leva för alltid visste jag min roll, vi hade ju talat om det i andra sammanhang. Det var business as usual för hela slanten som sku gälla.

 De tidigare veckovisa (och stundvis synnerligen irriterande) “inte hade jag nåt ärende, jag ville bara höra din glada stämma”-samtalen började komma allt oftare. Till sist ringde han varje kväll. Och jag spelade med. Jag svarade med ett leende. Varje gång (och de gånger jag inte klarade av det lät jag samtalet gå till svararen medan jag ‘skrattade upp mig’ för att kunna ringa tillbaka med en påhittad bortförklaring). Jag snarvlade sen om de mest triviala ting, oftast samma historier om och om igen anefter som han glömde. Jag berättade var jag hade parkerat bilen, vilka idiotiska kunder assistenten och jag haft på jobbet, vad jag sku göra dagen efter, hurdant väder det var…

När jag lagt på luren grät jag. Varje gång. 

Då mamma ringde mig idag för ett år sen hade tårarna tagit slut. Äntligen, tänkte jag, äntligen…

Idag saknar jag honom mer än nånsin och skulle göra vad som helst för ett av dom där fåniga samtalen. Det är så mycket jag skulle vilja berätta. Men mest av allt vill jag bara höra hans trygga stämma..

Today it’s been a year since my dad passed away. I’m sorry that not all of you will understand what I’ve written, Swedish simply came more naturally this time. I’ll be back with a post in English later, I have one in mind already. 

Advertisements

One comment

  1. Stefan · · Reply

    Kram, Chia!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: